Vad kan jag säga, jag har bytt blogg IGEN. Bytte tillbaka till http://perjon.blogg.se/ eftersom designen här fuckade ur... Jag pendlar mellan bloggarna lika ofta som jag åker hem tror jag. Aja, där hittar den som är intresserad mig.

Alla har framgång och gör succé medan jag bara är så jäkla kass och lyckas inte med någonting. Orkar nästan inte ens vara glad för alla andras skull eftersom det får mig att må så jäkla dåligt, känner mig så himla otillräcklig. Och alla bara pratar och säger att jag visst lyckas med något men det är ju för fan skitsnack och det gör mig bara förbannad när jag kan se genom dessa ord och fraser gjorda av luft, varför skulle falska påståenden få mig att må bättre? Håll käften bara och grattis till alla Ni som lyckas, mina älskade vänner, fyfan vad jag älskar Er men snälla, dela med Er lite av er lycka för jag har faktiskt ingen.

Jag låter jäkligt egoistisk nu, jag vet. Men det borde vilken normal människa som helst förstå. Hela livet känns som en enda jävla tävling och pressen är större nu än någonsin. Vem är lyckligast? Vem får jobb först? Vem får den första bästa utbildningen? Vem tar körkortet först? Vem har finast lägenhet? Vem har mest pengar? Vem har mest vänner? Vem har de bästa vännerna? De bästa vännerna har givetvis jag så där vann jag någonting i alla fall, kanske är det allt i slutänden. Då kan ju jag komma till Er när jag träffat botten.

Vad är det som gör att man glömmer saker, att man glömmer att man trivs med livet ibland?

Jag har sån jävla ångest att jag skulle kunna dö. Så jävla tungt. Men nu har jag på allvar bestämt mig för att det ska vara slut på det här. Det lär ju inte fortsätta eftersom min ångest kommer att mörda mig innan helgen är slut.

Deppar fortfarande men jag jobbar mig uppåt till ytan igen. Jag är nyfiken på mig själv, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag faller.

Har städat lägenheten och tvättat idag, känns skönt att ha sånt gjort tidigt på veckan så kan jag slappna av och veta att jag slipper göra det på torsdag. På fredag blir det utgång, förhoppningsvis till min ära eftersom jag fyllde år igår. Funderar på att käka middag tillsammans på pizzaland och sen köra på förfest här hos mig innan vi drar på O'learys. Men först måste jag och alla andra dra ett leende på läpparna, ta på oss partyhattarna och skåla för livet, för livet är faktiskt inte så dumt som det kan verka, livet är spännande, livet är hårt, livet är allt och jag tror att man bara har en chans här på jorden. Nu ska jag sova för imorgon tänker jag kliva upp tidigt!

Då var man 19 år. Kändes jäkligt gammalt. Och här sitter jag och funderar över livet så hjärnan håller på att rasa ihop. Körkort? Jobb? Utbildning? Bostad? Skaffa barn? Nja så långt som att skaffa barn har det inte riktigt gått men det kändes inte långt ifrån. Det är så konstigt. Det är så mycket som man borde klarat av vid det här laget och bestämt. Jag har inte bestämt något liv och det kändes lite som att min plats på jorden hade kunnat givits till någon ambitiös person med mål i livet, någon som vet vad han/hon vill och som har klarat allt som förväntas av en nyfylld 19åring och bestämt och planerat hur livet ska se ut, kartlagt framtiden helt enkelt. Någon som inte är jag som sitter här i ensamhet och deppar över hur patetisk man är. 

Antar att jag låter helt galen men det är så här det känns när det känns tomt och när man inte har något att hålla fast vid, jag drunknar snart. Jag har jordens presationsångest och den finns i allt jag gör nu för tiden. Jag känner mig inte som en 19åring, jag är verkligen inte redo att vara vuxen. För övrigt har min födelsedag varit förhållandevis trevlig, dock har det känts ganska ensamt men nu är det över med den här dagen. Hur kan åldern avgöra hur mogen och vuxen man är egentligen?

Gissa vad jag tänker göra nu. Jag tänker nämligen blåsa ut all luft ur kroppen, känna hur min supertunga kropp sjunker till botten och där tänker jag ligga och gråta till musik från mp3:n. Bara för ett ögonblick känna att jag lever och nästan dör.

Jag rycker snart upp mig igen, dessa små deppressioner kommer bara lite titt som tätt när ensamhetskänslan smyger sig på som allra värst.

Hörs på

Det är fredagkväll, min favorit på hela långa veckan. Blev förkyld igårkväll när Madeleine, Katarina och jag var till Odensala och var barnvakt. Dock är Katarina världens sämsta barnvakt, hon sov och hörde ingenting så hon kommer aldrig få vara barnvakt åt mina barn. I alla fall, febern stiger och stiger och så hög som den är nu har den inte varit i den här förkylningen. Skulle egentligen ut med tjejerna ikväll, allting var planerat, ölen på kylning, har varit och köpt outfit, bestämt frisyr, sminkning och att vi ska vara här och spela TV-spel, kort och snacka precis som förra fredagen. Jag känner mig så jäkla deppig, sitter hemma och tittar på Timrå-Frölunda, även att Timrå reducerade 1-0 innan min dator hann ladda klart när jag skulle uppdatera här. Kanske dags att byta upp sig. Ååh, jag vill grina, jag vill gå ut ikväll, dumma fredag är för tidig!!